Vildpelargoner är de pelargoner som förekommer i det vilda. En majoritet av dem är hemmahörandes i södra Afrika, men det finns även arter som kommer från andra delar av världen, till exempel östra Medelhavsområdet och Arabiska halvön, den indiska subkontinenten, Australien och Nya Zeeland.

Det finns ungefär 250 beskrivna arter av pelargon och släktet inkluderar både örter, halvbuskar och buskar. I naturen har pelargoner fem kronblad, och det är vanligt att de två övre ser annorlunda ut än de tre andra. De kan till exempel vara extra stora eller ha annorlunda färgteckning.

Systematik

Domän:  Eukaryoter (Eukaryota)
Rike:  Växter (Plantae)
Division:  Fröväxter (Spermatophyta)
Klass:  Trikolpater (Eudicotyledonae)
Ordning:  Näveordningen (Geraniales)
Familj:  Näveväxter (Geraniaceae)
Släkte:  Pelargonsläktet (Pelargonium)

Vilda förfäder till våra krukväxtpelargoner

Det finns cirka 250 arter av pelargon som växer vilt runt om i världen, men det är framförallt fyra som varit mycket viktiga i utvecklandet av de hybrider och odlingsformer som blivit vanliga i blomsterhandeln och i våra hem.

Dessa fyra är:

• Hjälmpelargon (P. cucullatum)
• Hängpelargon (P. peltatum)
• Hästskopelargon (P. zonale)
• Smutspelargon (P. Inquinans)

Alla fyra kommer från Sydafrika.

Inom handeln förekommer det att man sorterar och märker hybrider och odlingsformer baserat på vilken vild pelargon som varit tongivande vid framtagandet av pelargonen. Därför kan du till exempel hitta pelargoner som saluförs som hängpelargoner, men där det inte rör sig om den rena arten Hängpelargon (P. peltatum) utan om hybrider och odlingsformer som är medlemmar av hängpelargongruppen, även kallad P. pelatatum gruppen. Det samma gäller för till exempel zonalpelargoner i handeln, där det normalt rör sig om hybrider och odlingsformer har fått mycket av sitt genetiska material från Hästskopelargonen P. zonale.

Att köpa vilda pelargoner

Att hitta någon av de vilda arterna av pelargon i handeln kan kräva en del jobb och eftersökningar, eftersom det är mycket vanligare att blomsterhandlare erbjuder hybrider och odlingsformer. På hobbymarknaden förekommer det dock att pelargonentusiaster säljer och byter sticklingar av rena arter med varandra.

Det finns även möjlighet att köpa fröer och småplantor från vissa online butiker.

Att hålla vildpelargoner

Om man lyckas få tag på en vildpelargon är det bäst att söka upp information om hur den växer i det vilda och anpassa sig efter det.

Ta till exempel Pelargonium peltatum, den art som vi i Sverige kallar Hängpelargon. I det vilda förekommer dessa pelargoner i Sydafrika, där de stödjer sig på annan vegetation, framförallt buskar, och bildar tjocka stammar som kan bli uppemot två meter långa. Det är framförallt på torra klippiga sluttningar man hittar Pelargonium peltatum, och vill man hålla den ska den planteras i jord som dränerar mycket bra för den är inte anpassad till att behöva stå med rötterna i gegga. Tvärt om har den utvecklats för att hantera torka väl. Den växer i det vilda på platser där den får mycket sol, så ett skuggigt läge är inte att rekommendera. Den klarar sig bra i både sura och basiska jordar, men är mycket känslig mot frost. I Sydafrika blommar den året runt, men den kraftigaste blomning inträffar från augusti till oktober, när det är vår på södra halvklotet.

Exempel på vildpelargoner

Kanelpelargon – Pelargonium triste

Kanelpelargonen, Pelargonium triste, var en av de första pelargonarter som importerades till norra Europa, och det tidigaste belägget för dess existens i England är från början av 1630-talet. År 1632 tog botanisten John Tradescant the Younger kanelpelargon till England och den blev en av de första växtarter från Kaphalvön som med framgång odlades i Storbritannien. Pelargonium triste har tjocka rotknölar och de klarade av att skeppas hela vägen från Godahoppsudden till England.

Pelargonium triste

Jämfört med många andra pelargoner får kanelpelargonen blommor som är tämligen små och oansenliga, och de gröna bladen påminner om morotsblast. Den stora lockelsen med den här växten är istället doften – på nätterna doftar den starkt av kanel. Ett äldre latinskt namn på växten är Geranium inidcum noctu odoratum vilket betyder ungefär ”den indiska geranien som doftar nattetid”.

Rötterna är rika på tannin och har i södra Afrika använts för att färga läder.

Ekpelargon – Pelargonium quercifolium

Den här pelargonen får eklövssliknande blad och kallas därför ekpelargon, ekbladspelargon eller eklövspelargon. Det vetenskapliga namnet P. quercus är också en referens till detta; det latinska ordet för trädet ek är quercus och folium betyder löv/blad. Ekpelargonens blad är lite klistriga och mycket aromatiska.

Pelargonium quercifolium

I det vilda är ekpelargonen en buske med täta grenar som kan bli uppemot en meter hög, och den växer sig vanligen större på bredden än på höjden. Unga stammar är mjuka och täckta av gröna hår, men i takt med att de blir äldre förvedas de.

Blommorna har fem kronblad vilka är rosa med markeringar i en mörkare rosa färg.

Bollpelargonen – Pelargonium capitatum

Bollpelargonen är ett annat exempel på en pelargonart som kommer från Sydafrika men har odlats länge i norra Europa. Den började hållas i Holland redan år 1690.

I det vilda är Bollpelargonen en utbredd halvbuske vars bas med tiden blir förvedad. De största exemplaren är ungefär en meter höga och uppemot en och en halv meter breda. Den här pelargonen hittas framförallt på mycket sandiga jordar, men brukar klara sig bra även i andra omständigheter, inklusive ganska tunga lerjordar. Vill man odla den är sandig jord som dränerar bra att rekommendera.

Pelargonium capitatum

I Sydafrika är bollpelargonen starkt förknippad med ekoregionen fynbos, en smal remsa av busklandskap och hedar i Western Cape och Eastern Cape. Där råder medelhavsklimat, med regniga vintrar.

I Australien har den här vildpelargonen blivit något av ett problem, eftersom den har invaderat hedar längst kusten i den sydvästra delen av Western Australia.

Hos Bollpelargonen är bladen är treflikiga, lite krusiga, täthåriga och avger en sötaktig rosendoft. Unga stammar som fortfarande är mjuka och täckta av gröna hår är också mycket aromatiska. Om man rör vid blad eller stammar frigörs stora mängder rosendoft, och i engelska texter är P. capitatum en av flera arter (och hybrider och odlingsformer) som kallas för rose geranium eller rose-scented pelargonium. När man utvinner essentiell olja från P. capitatum är det inte blommorna man använder sig av, eftersom de knappt doftar något alls.

Blommorna har lilarosa kronblad där nerverna är mörkare än resten av bladet, och de två övre kronbladen brukar vara något mörkare och mer tydligt markerade än de övriga. Blommorna sitter tätt tillsammans i en flock på en cirka 10 cm lång stjälk.